enlitenglimt

Ibland kan jag inte komma ihåg hur det var. Ibland minns jag varje sekund. Ibland blir jag ledsen, oftast glad. Den här veckan har inneburit många tankar, inte på barn och BB och sånt utan annat. Det får mig att tänka extra mycket på allt och då kommer förlossning och BB in i bilden.

Idag var tankarna kring mitt mående och min miljö dagarna just innan förlossningen. Vad var det som gjorde att jag blev sjuk? Vad fick mitt blodtryck att stiga så? Varför fick jag havandeskapsförgiftnig?

Kanske inga frågor som går att svara på, men jag kan ha mina egna små aningar. Jag kan bli så arg ibland när jag tänker på hur allt var, hur hela förlossningen förlöpte och dagarna innan. Jag kan känna mig så blåst på hela grejen. Vissa menar att jag är dum i huvudet. De förstår inte. Hela graviditeten skapades förväntningar. Man fick höra om långdragna förlossningar, vattenavgång, värkar... Man skulle skriva hur man ville ha det. Att det sedan slutar med att man blir skickad till BB utan minsta värk, aldrig märker när vattet går och allt är över på ca 4 tim är snopet. Jag kan ibland tänka vad gnäller alla över?

Klart att det gör ont. Det gör ont som f*n. Men hur menar man? Mina 10 cm öppnades på 3 tim och då fick jag bricanyl två gånger för att bromsa upp allt. Fatta vilka makter kroppen kan ha. För mig var det ju kritiskt. Jag var helt borta, men kände en gång att nu är det inte bra. Då ville min kopp nästan inte, jag kastade en blick på maskinen som mäter allt och ser hur Melkers hjärtslag bara rusar ned och ned och ned. Allt är suddigt och alla springer ut i korridoren och skriker. Man tvingar mig att vända mig på sidan, byta säng. Jag hade inga krafter, men det gick. Det är krafter som kommer från okänd mark. Jag vet att narkosläkaren var in, man pratade om snitt. Precis då tänkte jag att ungen skulle ut, han skulle ut vanlig väg. Hjärtljuden blev stabila igen och alla lämnade oss. Jag tror att min kraft gick till Melker. Kanske jag är tokig. Jag vet inte.

Helt ensama i rummet kände jag hur första värken kom. En riktig värk. En sån som sa att nu kommer han. Jag tittade på Tobbe, sa att nu trycker jag ut han. Som jag pressade. Rummet fylldes på nytt av folk. Händer tvättades, handskar åkte på. Jag pressade på nytt, en gång till och så när alla var redo tog jag i. Det sa popp. Där var han. 9 minuter tog det. Nio långa minuter, nio snabba minuter. Det beror på hur jag vill minnas det.  Skriket, det kommer jag aldrig att glömma. Först var det bara tyst, sen kom det. Vilken lycka. Att hjärtljuden i princip var helt borta bara minuter innan och sen få höra det skriket. Det går inte att beskriva. Livet på BB får tankar att snurra. Jag är så glad för min friska lilla skrutt unge!